Vad kommer kulturskolorna att behöva under de kommande åren? På SpeedAdmins 20-årsjubileumsseminarium i Sønderborg bjöd vi in röster från hela den nordiska sektorn för att utforska teknik, delaktighet, data, ledarskap, och det som kanske är för värdefullt för att förändras.
Ett jubileum inbjuder naturligt till att blicka bakåt.
Tjugo år ger oss mycket att se tillbaka på: hur SpeedAdmin började, hur företaget och våra produkter har utvecklats, skolorna vi har arbetat med och de många förändringar som sektorn har genomgått sedan 2006.
Men när vi samlade kunder, kollegor och gäster i Sønderborg till vårt jubileumsseminarium den 25 augusti bestämde vi oss för att ägna förvånansvärt lite tid åt att prata om det förflutna.
I stället var temat Musik- och kulturskolor i förändring.
Efter ett välkomnande från SpeedAdmins grundare Torben och Karsten och en musikalisk inledning av Mette Rasmussen från Det Sønderjyske Sangcenter rörde sig förmiddagen genom perspektiv från Norge och Sverige, teknik, data och ledarskap, innan den avslutades med ett öppet samtal mellan talarna och publiken.
Utgångspunkten var ganska enkel: Den konstnärliga undervisningen förändras. Tekniken förändras. Unga människor förändras. Förväntningarna från föräldrar, lärare, administratörer och offentliga institutioner förändras.
Var hamnar då kulturskolan? Vi förväntade oss inte att hitta ett enda svar. Det gjorde vi inte heller. Men vi hittade några riktigt bra frågor.
I Norge deltar omkring 10 % av barn och unga i organiserade kulturaktiviteter på fritiden, inklusive kulturskolor. Samtidigt gejmar 86 %. Den socioekonomiska bakgrunden har också stor betydelse för vilka som deltar i organiserade kulturaktiviteter.
Det vore lätt att göra detta till ännu en diskussion om skärmtid. Jens poäng var mer intressant än så.
Om det är här en enorm del av de ungas kultur, kreativitet och sociala liv redan äger rum, vad borde då den konstnärliga undervisningen lära sig av det?
Det norska svaret är inte att bara flytta traditionell undervisning till en skärm. Jens visade exempel på kulturskolor som tar en mer aktiv roll i samhällsutvecklingen, på Oslos arbete med teknikbaserade ämnen och datorspel och på det nationella MishMash, centrum för AI och kreativitet, där den konstnärliga undervisningen är en del av samtalet om ny teknik i stället för att stå utanför det.
Den distinktionen blev viktig under hela förmiddagen:
Torgny Sandgren, generalsekreterare för Kulturskolerådet i Sverige, kom med ett annat system men några anmärkningsvärt välbekanta frågor.
Sverige har nästan 290 lokala kommunala kulturskoleverksamheter i stället för en nationell modell. Det lokala ansvaret har skapat mångfald, innovation och ett starkt lokalt ägarskap. Men det innebär också att ett barns möjligheter i hög grad kan bero på geografi och lokala prioriteringar.
Frågan som Torgny ställde till salen var därför svår: Hur kombinerar vi lokalt ansvar med lika möjligheter för alla barn?
Svenska kulturskolor hanterar tre utmaningar samtidigt:
Ett svar har varit ökad samverkan mellan kommuner. Ett annat har varit digital undervisning.
Men även här var det intressanta tänkandet bakom tekniken. I ett svenskt pilotprojekt med distansundervisning var utgångspunkten pedagogiken snarare än tekniken. Befintliga verktyg användes. Den digitala undervisningen kompletterade den lokala verksamheten i stället för att ersätta den och gav eleverna tillgång till kompetens som inte fanns lokalt.
Lärdomen var vackert enkel:
Den tanken skulle återkomma senare under dagen.
Efter en hel del politik, demografiska förändringar, finansiering och strukturella utmaningar var det dags för det vi i programmet hade beskrivit som en liten ”sorbet från den unga generationen”.
Det visade sig vara ganska bokstavligt.
SpeedAdmin-utvecklaren Niklas Braun tog oss igenom RFID-teknikens historia och möjligheter och involverade både publiken och glassen de just hade fått.
Bakom det roliga fanns en mycket praktisk idé.
Tänk om det inte krävdes listor, kalkylblad och manuell inmatning för att registrera ett instrument, ta reda på vem som har det just nu eller inventera ett förråd? Tänk om några av de små administrativa uppgifterna som var och en tar några minuter i stället kunde ta sekunder?
Niklas visade hur RFID kan användas för instrument- och lagerhantering, bland annat genom att registrera utrustning helt enkelt genom att gå genom ett rum, i stället för att hantera varje enskild sak manuellt.
Det var ett nyttigt perspektivskifte. Digitalisering behöver inte alltid betyda ett gigantiskt transformationsprojekt eller en AI-strategi.
Sedan var det dags för Søren Friis Møller, programchef för forskning och kompetensutveckling på Danske Musik- og Kulturskoler och föreläsare vid Copenhagen Business School, att prata om data och ledarskap.
Sørens inledande frågor var bedrägligt enkla: Vad vet vi egentligen om vår sektor? Vad kanske vi förbiser? Och hur kan bättre användning av data hjälpa oss att fatta starkare beslut och visa på effekter?
De danska siffrorna gav ett intressant exempel. Omkring 64 000 elever är individuellt registrerade i musik- och kulturskolorna, medan ett betydligt större antal nås genom samarbeten och kortare aktiviteter. Men även när dessa bredare aktiviteter räknas med står en mycket stor andel av barn och unga fortfarande utanför sektorns räckvidd.
Och de unga sitter verkligen inte och väntar utan att något annat konkurrerar om deras uppmärksamhet. Søren pekade på att barn lägger omkring två timmar och fyrtio minuter om dagen på sociala medier och menade att kulturell delaktighet är nära kopplad till identitet: Unga människor bestämmer ständigt var de hör hemma och vad de vill vara en del av.
Det gör det ganska viktigt att känna sin publik. Men Sørens budskap var inte bara ”samla in mer data”.
Faktum är att ett av hans mest användbara råd var det motsatta:
I stället föreslog han fem steg:
Viktigast av allt: Kom längre än att säga ”Vi vet att det fungerar”.
En mycket starkare fråga är:
För kulturskolor som i allt högre grad ombeds visa sitt bredare bidrag till utbildning, välbefinnande, inkludering och lokalsamhällen spelar den skillnaden roll.
När Jens, Torgny och Søren satte sig för den avslutande paneldiskussionen kändes det fel att ha en traditionell panel med en publik som artigt tittade på från sina stolar. Så det blev mycket mer av ett samtal vid brasan. Och publiken blev väldigt snabbt en del av det.
Diskussionen rörde sig mellan teknik och AI, lärarrekrytering, resurser, tillgång, finansiering och de ungas förändrade förväntningar. Men en av de mest intressanta trådarna handlade faktiskt om vad som inte borde förändras.
Någon lyfte fram betydelsen av den fysiska miljön. Välkomnande byggnader, platser där unga trivs att vara och skolor som känns tillgängliga kan betyda lika mycket som ytterligare en digital lösning.
Vi återkom också gång på gång till något mycket utmärkande för kulturskoleundervisning: relationen mellan den enskilda eleven och en högt specialiserad lärare.
Den individuella uppmärksamheten kan vara oerhört värdefull. Den är också resurskrävande.
AI och teknik kan vara en del av svaret. Nya undervisningsformer kan vara en del av det. Samverkan kan vara en del av det.
Men samtalet antydde att framsteg inte bör mätas i hur mycket teknik vi lyckas införa.
Den bättre frågan är om tekniken hjälper oss att skapa ökad tillgång, starkare relationer, bättre undervisning och mer tid för det som människor är särskilt bra på.
Vi inledde seminariet med att säga att människorna i salen inte bara var en publik. Deras erfarenheter, meningsskiljaktigheter och idéer var en del av programmet.
Det visade sig stämma.
Ingen lämnade Sønderborg med en färdig ritning för kulturskolan år 2035. Vi gick därifrån med frågor
Och kanske viktigast av allt: en påminnelse om att många av de utmaningar som kulturskolorna står inför är gemensamma, även när strukturerna, lagstiftningen och finansieringen bakom dem ser väldigt olika ut från land till land.
Det känns som ett värdefullt sätt att fira 20 år.
Ett jubileum är ett bra tillfälle att uppskatta resan bakom oss. Men de mest intressanta samtalen är förmodligen de som handlar om vad som kommer härnäst.
Som vi sa i början av seminariet:
Luta er inte bara tillbaka och njut av konserten. Ni är en del av bandet.